Dagen då James Joyce lämnar staden

Dagen då James Joyce lämnar staden – en dramadikt i tio verser

Medverkande karaktärer:

Trieste. Caffé San Marco, Futurist, Irrident, Soldat, Ung kvinna – Ung man, James Joyce

 

I en bakåtlutad parallellgata till Franciscus av Assissi
Runt hörnet, bara precis, från den självklara judiska Synagogan
Ligger jugendsköna Markus Kafé på Via Cesare Battisti
Den helige Markus, det bevingade lejonets evangelist
Det som sker denna dag, de utslagna blommornas dag, maj 1915
har inget kristet, judiskt eller något annat förbarmande

James Joyce trappa ligger några dryga hundra steg därifrån
I Trieste skrev han om irrfärderna men diktade ystert även
En ung poets förvillelser och ånger, mest, kanske, egenriktat hån
Samma dag, samma år, lämnar han sin påvra italienska våning
En stad där han förbannar och föraktar stanken från de sura armhålorna
och fosforfisarna från operapubliken på de små prisernas balkong

Ett påvert liv skapar grunden för egen trägen strävan
Eller samling, ibland fåfäng, ibland något lyckosam, för allas förändring
Den snart uppburna författaren har ännu inte dränkts i andras bävan
Cinematografen, den nya tekniken, filmpalatsen äter hans tid och intresse
Caffé San Marco passerar han en sista gång, kaffet hänger kvar
Inte olikt Gyllene Nyckelns horors doft hans fru ofta kysst bort

Solen smeker trottoaren och viker snart in, en ödets ironi
På det som en dag skall kallas Scipio Slatapers gata
Poeten, som ristat in krämargirighetens och borgarfördomarnas häckleri
Slaktas samma år inte långt bort i Izonzos regndränkta vallgravar
Med samma bajonett som nu blänker till när ljuset fångas
av uniformsknappar och stövlar på de 40 soldater som väntar, tyst

Futuristen gormar över sin absint, alltid skänkta, utskänkta, aldrig återgäldade sprit
Framåt! ropar han, dväljs inte i era unkna hålor av traditionens intorkade spyor
Bränn biblioteken, bränn böckerna, skrifterna, det är gammal gubbskit
Låt muséerna översvämmas, dränkas, vem bryr sig, inget kan de lära oss
Det är framtiden som är källan till utveckling, framtiden som är kunskapen
Men, inte futuristen som bekymrar statens ordningsman, soldaternas officer

I kaffét viskar och vänslas en ung rakryggad kvinna, en ung lika stolt man
De rör inte varandra men fångar ivrigt och lystet den andras blick
Och låter de glupska ögonkasten smeka köttets vrår som bara de kan
de är avundsvärda nu, det är den bästa av tid, det är förförelsens gryning
I Trieste, maj 1915, ingen vill ta, ingen annan vill äga, just deras lust och kärlek
Hur älskar man när ljuset inte längre återvänder, evigt förtvinat

Irridenten, separatisten, anarkisten, den demokratiske socialisten
Han, hon, de vill inget annat än frihet från det främmandes förtryck
Sandinisten, partisanen, då snapphanen, idag kanske terroristen
Är de fanatiker, fascistioida inhumana, önskar vi dem alla åt helvete
Någon gång delar vi deras strid andra gånger nekar vi hårt
Sällan önskar vi den fredliges kamp utslagna tänder och krossade tår

Vid borden fria män och kvinnor fallandes i varandras hopp och tal
Dessutom denna dag Futuristen, två vilsna filosofer vid namn Morys och Jan
Och en illuster hög av James Joyces och Italo Svevos i skrivandets kval
I fönstret det svärmande paret, synen, den hejdar honom, officer´n, en sekund
Den unge mannen förefaller, eller inte, vara en yngre släkting från Salzburg
Ordern ljuder, glaset krossas och gardisterna kliver in i förstummad lokal

Genom glassplitter, rop, kommandon, slag, hörs ett vrål, ett ”Liberta”, ”Frihet”,
Futuristen har ilsket vräkt undan bordet och absinten och ryckt åt sig av nutiden
Filosoferna är oense om de skall lämna eller slåss och det dröjer innan de vet
Ett kompani från Nya Zeeland rycker in från väster och Titos partisaner från öster
Då är det vår 1945, nu är det maj -15, och då som nu finns ingen nåd att få
Det brinner snart på författarnas kafé, det fria öppna jugendsköna San Marco

Några lyckas ta sig ut, borsta av sig, hålla sig undan, glömma bort
Andra protesterar, försöker förklara, men sanktionerat våld är kafkaesktDen unga, den stolta, hugger våldsamt tag i den gevärskolvspumpande rekryten, drar hårt
I vild aggression, ja rädsla, blir slaget, blir den bakvända handflatans kraft
en förlängning in i oändligheten, den unga kvinnans, flickans, nacke snäpper till
Det unga parets ansikten ligger nära varandra, där på golvet, han ser henne

Dagen då James Joyce lämnar staden

/Boris U Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Där som ljuset inte är flytt

Det är som om ljuset inte har bestämt sig
Som en trollslända far det över de val man gör
Ingen frågar om det som ingen vet
Nå, vem är du, mor till de få eller många

Det, det är en skrattspegel åt den tid vi inte tar
Visst är den förvirrad och förirrad
Men du

Från anslående blondin till silvervit fe
Du sätter tonen och lyfter anden
Som om rännstenen aldrig mötte din fot
När du dansar på kompositionens – tonhäll

Det är få förunnat att kunna slå an
I stil med takten
Och där i virveln

är det som om ljuset inte har bestämt sig
Som en trollslända far det över de val man gör
Renoirs ”Floden”, ”Sommarnattens leende” får dig
inte att halka till och slå omkull ett vackert – notställ

Trollsländans vingar bär
när den dyker kysser du ljuset som tog med sig tiden
Det är få förunnat att kunna slå an
Eller hur

Från anslående blondin till silvervit fe
Mor till de få tre eller många hundra
Vi är där, bara säg till och vi dansar med dig
Där som ljuset inte är flytt, utan här

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag spottar ut gruset

Jag spottar ut gruset

(om att komma hem till sina rötter)

 

Kalsongerna är blöta, genomblöta, så långt har det gått. Fukten har erövrat bit för bit av mina kläder, lagt sig lystet utmed min hud där den nu ruvar på nästa steg. Jag föreställer mig att den nu i allt närvarande blötan arbetar sig in genom huden och sprider sig in i varje vrå i min kropp. Jag fylls med fukt, vatten, tills jag exploderar, huden rivs i remsor och hela den beigegula Volvon fylls av mina vätskor, blod, slem, märg, urin.

Jag hör min mor i bistert stackato mumlar att vi snart är framme. Ett ord mellan varje väggrop, dessa förbannade väggropar, grävda av hin håles illvilliga, aldrig trötta, småjävlar.

Dammet yr in i bilen, fläkten är sönder. Ingen luftkonditionering i en Volvo 144. Då och då vevar jag ner och spottar ut gruset som lägrat min mun. Inte varje gång som jag går med vinst. Jag svär och spottar, spottar och svär.

Vi körde av färjan i går eftermiddag och har kört sedan dess. Eller rättare sagt min far har kört sedan dess. Ingen annan har körkort. Ett par timmars sömn på en restplats i Österrike.

Jag har slutat att se upp mot himlen, denna välvda kolbädd. Glöden är intensiv, het och ligger tungt över vägen.  Bara den bedövande hettan från asfalten var värre. På den punkten fördel grusvägen. Vägen svänger, de uttorkade vinrankorna pekar ut riktningen. Jag tänker att de med sina sista hickande krafter skrattar åt mig, jag kan ge dem det nöjet. Skrattar åt att jag följt med och hånskrattar åt vart jag är på väg. Din olycka rasslar de fram ur de torra löven, där finns inget att hämta. Deras skratt glider utmed min rygg och jag gnider mig plaskande mot galonsätet för att bli av med det.

–          Skall – vi – inte – ta en – paus – innan – vi –är – fram – me. Säger mor. Väghålorna skapar rytmen.

–          Nej – vi – är – snart – där. Säger far.

Första huset är en ruin. Andra huset är en ruin. Tredje huset är en ruin. Det är inte ruiner, inser jag när vi passerar ännu några hus. I ett fönsterlöst fönster, eller i ett av alla fönsterlösa fönster, betraktar två tomma ögonhålor mig. Som tonåring är man dyster och deprimerad. Men inte, aldrig, tror man att egentligen, egentligen kommer ens dystopiska koketterande att ramla ner över en. Jag har anlänt till en mardröm, skräckfilmskulisser tränger sig på och jag vill inte vara med.

Jag svor att kom jag härifrån skulle jag vattenkamma mig eller något. Bli en ny sorts ungdom, ordentlig och glad, till och med ta på mig en piké-tröja. Nej förresten, aldrig i helvete pikétröja. Det finns det inget som kan få mig till.

–          Där framme är det, där föddes jag. Sa far. Vägen var något bättre nu.

–          Bra, sa mor. Vars humör inte var ett dugg bättre.

Ur fädernets födslohus rusar en gumma, en krum gumma, en väldigt, väldigt krum gumma. Ni vet hur häxan i Hans o Greta ser ut. Och så bred på. Bred på så in i helvete.

Hon ställer sig framför bilen. Åkallar den glödande himlen, så gott hon nu kan när hon i en obefintlig rörelse vänder ögonen uppåt. Nej, bara ena ögat. Det andra fixerar stint en skock med höns som flaxar trängda mellan henne och bilen. Hon brer ut en vänsterjabb på ett sätt som skulle imponerat på Cassius Clay eller Ingemar Johansson och hugger den tills nu stolt struttande tuppen. Gumman slickar sig om munnen.

Den kambeklädde inser i panik att livet som loj försteälskare nu är över och i ångern och insikten över att inte, medan han fortfarande hade chansen, än mer utnyttjat sina möjligheter som juckekvilibrist stämmer han upp ett klagoskri som fick oss att flämtande hålla för öronen och klarsynt, nåja, begripa varför det saknades fönster i byn. Vänster backspegel sprack. Att det inte blev värre berodde nu enbart på att farmoderkrumgummehansochgretahäxan bröt av skriket i samma eleganta precisionsrörelse som knäckte halsen på fjäderfät. I en balkansk steppdans höll hon triumferande upp den i postdödsångest sprattlande hanfågeln.

Jag stängde munnen för att inte drunkna i min egen svett och gjorde vad jag kunde för att ta blicken från tuppens rytmiskt gungande tunga. Mor öppnade dörren och en tung odör av blött människokött bildade altare åt djuroffret.

/Boris Zetterlund

(skrivet på en skrivarkurs i Skurup)

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kvinna som vet

Kvinnan sitter på huk och vaggar sin kropp stilla fram och tillbaka. I samma rörelse sveper hon sin kjol om sig som om hon samlar in de första månstrålarna. Som om de kan fångas, som om de aldrig skulle återkomma. Hon har svalt och smält oron och ångesten och hon vet att inte längre vilja byta skepnad eller öde.  Inte med bonden några hundra meter bort, som hon passerade osedd, som suckar tungt över mjölkpriserna och hustruns, i hans tycke, ständiga frånvaro. Inte heller över den handelsman som färdades i västlig riktning, ohörd men nära, som gläds åt örhängena han köpt till älskarinnan, den hukande kvinnans vän.

Kvinnan är inte övertygad om att hon är klokare än vildsvinshonan med sina tre kultingar som med högburet huvud passerar bara några björkar bort. Det hon vet är att hon är huvudpersonen i sina val, ingen har tagit dem åt henne. Inte ens detta att vara en försmådd och besviken varelse, som kanske den resande säljarens, handelsmannens, fru, tänkte hon var märkvärdigt. Vi är det alla. Om inte nu, så både i det som varit och i vardande.  Det fick vara. Inte kunde hon heller egentligen svara för handelsmannens fru, en flyktig bekant.

Vildsvinshonan har stannat upp, samlat ungarna bakom sig. Betarna, stora som en galts, är det en möjligen en galt, glöder i månljuset. Kvinnan vet att svinet sedan länge känt hennes doft. Varför stannar det upp? Vad vill det berätta? Hon försöker se in i ögonen på djuret, närvaron är stark och djurlukten smyger sig nu in i näsborrarna, upp i bihålorna. Som om djuret försöker erövra hennes kropp, byta skepnad. Hon blundar. Det hade blivit enklare, valen färre. Det var ju nu gjort. Hon ler och motar bort flocken från sitt inre. Den brännande odören drar sig sakta ur hennes kropp, glider iväg över ängen, efter besten.

Hon suckar. Vinden är mild, så mild en aftonvind i april kan vara.  Hon höjer huvudet, öppnar långsamt ögonen stort, och låter brisen smeka de blottade ögongloberna. Hon noterar nickande att djuren försvinner, någon kvist knäcks, men hon lyssnar efter ett annat ljud. Det hon inte vill höra är tystnaden som gäckande rycker i henne. Ge dig iväg tycks den säga, men hon stöter den ifrån sig. En knyck på nacken får klämman att lossna, hårknuten faller ut. Hon sveper undan håret med handen. Blåser bort hårstrån från den ännu spända munnen. Spanande böjer hon sig framåt. Ett frasande ljud som av kjolar i rörelse. Sedan tyst. Sedan ljudet igen. Det är en flock gärdsmyg som förirrat sig bortom den skyddande stengärden. Kvinnan blir dock inte besviken, hon ser det som ett varsel. Hon får rätt. Ljudet av människa närmar sig och hon tänker att så är det. Man kan inte ta fel, inte nu.

Hon vill, tänker hon, hon kommer. Hon undrar igen varför hon tvivlat, inte trott. Allt hade sagt henne att det var rätt. Kvinnan som nu närmar sig hade, när hon spårat hennes tvivel, gråtande bedyrat att det skulle ske. De hade kramat varandras händer hårt. Fingrar och naglar hade borrat sig in i hennes. Hon hade skyndat sig att gömma dem, torkat av blodet på den mörka kjolen. Sedan slickat i sig det som rymts i fårorna, det salta. Ändå hade hon tvekat, tvivlat. Det är mitt förbannade huvud, så många tankar som ryms, tar plats och rotar till och ruskar om. Sprit hade hon prövat men det var en förgänglig lisa. Dessutom blev man dum och stank, tillräckligt mycket hade hon umgåtts med karlslödder för att veta. Man kan inte ta fel, men man kan tvivla tänker hon.

***

De hade träffats vid ett IOGT-möte som hade för avsikt att starta ett bibliotek på orten. I delad övertygelse om religion, litteraturen, kvinnors rätt och mäns lumpenhet fann de att de drogs till varandra. Som vore de tvillingsjälar hade de sagt i mun på varandra. Småskrattande, nästan genererat, döpte de nykterhetsrörelsen till Fru Bornerad och kyrkan till Herr Bigott.

De nyfunna väninnorna, bondfru och skollärarrinna respektive, skulle sköta det praktiska medan bygdepastorn skulle ha ansvaret för bokurval och regelverk. De irriterade, retade, sig båda på den ordningen, men sade inget högt. De träffades sällan på biblioteket eftersom de delade de timmar det var öppet. De tog de möjligheter som fanns. Vänskapen hade grundats och utvecklats till något större än det utrymme som gavs.

***

I ett skogsrås skepnad, kvällsdimmornas illusion, reser hon sig och närmar sig den kommande. Kjolfållen stryker marken, som svävar hon fram. Med båda händerna sträckta framför sig välkomnar hon den väntade.

Gläntans andra aftongäst anländer avstannande, tvekande. Hon vrider nekande på huvudet som vore det en bekräftelse. Hon står nu stilla, har ännu inte trätt in i den månskimrande öppningen. Händerna söker sig till magen, buken. De vill inte vara där, axlarna skjuts bakåt, men smekningen fullföljs om än flyktigt. Inte omfamna, inte heller stöta bort.

Hon blir milt indragen i gläntan.  Indragen, mottagen, erhållen. En skir ljuskrona, en strålglans, skapas av kvällsdaggen i deras hår. Som en bekräftelse och kröning på deras förening.

–          Vi skall klara det, viskar den som väntat.

–          Men hur skall det gå?

–          Det går skall du se.

–          Jag är inte stark som du.

–          Där har du fel, du är mer än någon jag vet.

–          Mer ja, jag är ju nu välsignTaad. Alla kommer att se att jag bär.

Hennes skratt är klart, högt.

–          Sssschh. Vi tar oss härifrån, ingen får veta.

–          Men han då.  Skall han …

–          Den besten kan du vara utan, du är fri.

–          Fri, hur kan jag vara fri, som jag är.

–          Må vi bli det vi vill bli. Inte vad någon annan bestämt.

–          Jag bestämmer inte själv längre.

–          Jo det gör du, och jag lovar, det kan bara bli bättre.

De står länge som i varandra.

Kvinnan som vet, och ändå vill, hämtar väskan hon suttit på. Hon hade redan förstått. Överenskommelsen dem emellan var avgjord. Var solen bereder sin vila och när månen sprider sitt ljus är förutbestämt, inget annat. På bådas läppar spelar nu ett, nästan skälmskt, leende. De ser på varandra och slukar det i en kyss.

Handelsmannen får behålla sina örhängen. Kanske ger han dem till sin fru.

 

/Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dansande räv

När morgondimman viker
och vinterljuset spelar
i rimfrosten på askträdet
ensamt på Göingeslätten
vet jag att
det enda jag saknar
är spåren i snön
efter en dansande räv

/Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min vän är besatt

Min vän är besatt

Först var han fascinerad av henne, men när hon dog blev han besatt. Verkligen besatt.
Vi skulle ut och ta en öl. Skippade träningsmatchen vi skulle ha tagit oss till, det var för kallt.

– Du vet att jag pratat om Hillarp, Rut Hillarp, sade han.
– Jo, jo, men du pratar om så många kvinnor. Aung San Sui Kyi, Nico, Hepburn … Alla skulle du gift dig med.
– Rut Hillarp har dött. Jag har alltid velat träffat henne, hon har skrivit den vackraste kärlekslyriken i Sverige.
– Hallå, Edith Södergran, har du glömt henne? Ekelöf? Boye?
– Nej, jag menar allvar. Absolut.

Samtalet tog en annan vändning men han kom tillbaka till Hillarp, både den kvällen och många följande. Han talade om hennes, i hans tycke, enastående lyrik och att han var ledsen över att hennes eftermäle mest handlat om att hon skulle haft en dragning åt sadomasochism.

– Var hon inte det, sm, då, sa jag, som sett en enstaka rubrik på någon kultursida.
– Kanske, hon nämner det i dagboksanteckningar, som jag dock inte läst. Vill inte, vet inte riktigt varför. Det är inte det som syns i dikterna, det handlar inte om fysisk smärta, de beskriver känslan av att förlora sig i kärleken. Att ge upp sig själv för den andre.

Jag såg på honom med förundrad min.

– Menar du som på riddarnas och bardernas tid, att dö för den man älskar det är ju ….
– Just det!
– … lite fånigt, eller mycket fånigt.
– Skål på dig, din cyniska misantrop. Tycker du skall se Ophuls ”Letter to an unknown woman” eller läs Elisabet Smarts ”By Grand Central Station I Sat Down and Wept”.
– Skål själv. Jo, det där kan jag. Var det inte en feminist som beundrade verket, Smarts, men hoppades dottern skulle växa upp i en värld där kvinnor inte fungerade som kärlekstörstande mähän. Kan vi inte prata om laget? Vad säger du om Thelin, är han snabb nog, egentligen, matchar han kraven på vad vi behöver för att vinna allsvenskan igen?

Någon vecka senare firade vi hans födelsedag på Brogatan, restaurangen. När vi druckit upp tog vi våra cyklar och vandrade hemåt i undanglidande skymningsdimmor.

– Du, jag vet inte hur jag skall säga det här, men jag var med henne i natt.
– Ja, gratulerar! Men vem pratar du om. Åsa?
– Nej, Rut. Rut Hillarp.
– Va?
– Ja, jag vet, men det var så verkligt. Och, skratta nu inte, jag hade rivsår på låren när jag vaknade.
– Rivsår, du är ju knäpp. Vadå rivsår?
– Det var inte första gången. Ett par gånger nu. Förra gången var väldigt märklig.
– Förra! Förra var märklig!?
– Mm, hon hade med sig Abu Nawas, en arabisk poet från 800talet ….

Jag bara stannade och tittade på honom. Han driver med mig, tänkte jag, och sa

– Driver du med mig?
– Nej, nej. Lyssna nu. Nawas var speciell för att han bröt mot traditionen att mest ägna sig åt att i sin poesi hylla den egna klanen och förringa andra. I stället skrev han poesi om kärlek och erotik. Män och kvinnor. Märkligt nog ironiserade han över mäns passivitet och över kvinnors,,, ja, intensitet. Eller kanske … villighet. Det ser man inte nu. Poesi på det temat menar jag.
– Mäns passivitet … och det pratade du med honom om. På vilket språk? Jag skakade på huvudet.
– Språk, språk. Nja, det vet jag inte, Vi pratade. Förresten blev han såld som liten av sina föräldrar. Inte klokt, sån händer ju fortfarande. I vilket fall var han noga med att betona att man inte skall vara rädd för kärleken och inte skämmas för den fysiska njutningen. Han skröt om att han var den förste arabiske poeten att ha skrivit om masturbation. Dessutom är han flera gånger med i Tusen och en natt! Det du.
– Dessutom? Vad då dessutom?
Han skrattade till, svepte ena benet över cykelstången.
– Ses. Ha det!

Nästa gång jag träffade honom, fika på stan, var han dämpad, på dåligt humör. Jag försökte muntra upp honom.

– Nå, hur är det med fröken Hillarp? Lite lätt klöst på ryggen. Handbojor kanske?
– Det är inte det som är det viktiga, eller ens intressanta.

Han visade mig svagt synliga blåmärken på halsen. Strypmärken kunde man möjligen tyda det till.

– Men hur …
– Det är hon. Eller vi. Det är som hon om hon vill bevisa något för mig. Vi byter roller och ändå är det som att det inte är det som gäller. En av hennes älskare har tydligen sagt om henne ”Queen of the day, slave at night”. Jag förstår inte. Men jag kanske är en naiv romantiker, försöker se en djupare mening.
– Du … menar du allvar med det här? Jag förstår inte heller men det är inte något om sm, utan om vad du håller på med. Rivmärken, blåmärken när du träffar spöken. Det är ju skruvat. Helskruvat. Alltså, förlåt, men jag undrar.
– Äh, bry dig inte om märkena. Du kommer ihåg den arabiska poeten jag träffade?
– Jo, du sa något, men ….

Han hade fått tillbaka något av sitt humör. Ögonen strålade lätt. Vi lämnade kaféet.

– Nu har jag träffat Omar Khayyám, en perser från 1100talet. Det är helt otroligt.
– Jo…
– Hör här.
Han plockade upp en lapp ur fickan och läste högt för mig. Väldigt högt .

If chance supplied a loaf of white bread,
Two casks of wine and a leg of mutton,
In the corner of a garden with a tulip-cheeked girl,
There’d be enjoyment no Sultan could outdo.

Jag såg mig om. Vi vandrade på Gråbrödersgatan. En svartklädd ung kvinna gick kanske fem-tio meter bakom. Kanske hörde hon.

– Det är fantastiskt. Han läste många av sina dikter för oss. Jag fastnade för de här raderna och letade upp dem på engelska. Är de inte underbara i sin enkelhet! Förresten så har jag också träffat en samtida japanska.
– Samtida japanska?
– Hmm, med Omar, hon sade aldrig vad hon hette men hon ville berätta för mig om sina drömmar och att det visserligen gav henne stor njutning att vandra i sitt inre men att kanske livet inte var menat för drömmar enbart.
– Förvisso.
– Allvarlig nu. Hon sade sig ha med stort nöje och stor ledsnad läst ”Berättelsen om Genji”, den skrevs ju strax innan hennes egen tid. Stor ledsnad för att hon insåg att hon inte själv levde fullt ut. Förresten lärde jag mig att översättningarna av Genji ofta missar passionen och anspelningarna. Eller så missar man kanske inte, man medvetet salongsklär det. Du vet dekorerar i fina ord, som Ohlmarks i Sagan om Ringen, och därmed slipar ner det som är mustigt underhållande till förnämt koketteri.
– Jag måste säga, att jag inte är riktigt med. Du kastar dig mellan poeter från tusen år sedan i Persien och Fjärran Östern och inte minst säger du att du träffat dem. Verkligen, träffat dem. Det finns ju inte på …
– Det här är viktigt. Rut är inte som någon annan, och de världar hon fört mig till … Det är alldeles fantastiskt. Du skulle bara varit med. Eller, hrm, kanske inte.
– Jo du.
– Står du ut med en dikt till, av Rut den här gången?
– Äh, visst. Om du vill.
– Jag vill gärna läsa just den, för den förklarar allt.
Vi sätter oss ner vid den lilla vita bryggan i Slottsparken. Trädens lövverk sträcker sig efter vattnet. En kajak passerar. Jag lyfter handen till hälsning. Han är inte klok, galen, tänker jag. Något har gått helt snett. Han läser från en liten anteckningsbok.

– Lyssna nu noga

Vem finns väl mer än du? Alla ting
har tappat sina namn i dig.
Och ditt namn, som jag sökte och
sökte – alltid fruktande dess
klang – det fann jag i mig själv, där
du tappat det när du utplånade
mitt eget.

– Du förstår, det är det det handlar om, inte vilken sorts sex man har. Att släppa taget, förlora sig själv, ge upp sitt för oss. Vi är större än jag.
– Peace, love and understanding, sa jag.
– Du är bara dum. Har du förresten läst E E Cummings Erotic Poems. Det skulle du göra. Hon tipsade. Oerhört fina.
– Hon tipsade…

Jag hörde hur jag lät. Hur blev det så? Jag framstod som en banal människa och kulturellt imbecill i det här samtalet och han som en bildad klok man som vågade tala om erotik och djup kärlek med sin vän. Han. Mannen som tillbringar sina nätter med döda vålnader.

Strax därefter fick han ett utlandsuppdrag. Han skulle övervaka växelinstallationer i södra Kina. Efter några månader hörde jag att han försvunnit på en resa till Korea. Försvunnit. Borta.
Jag saknade honom.

/ Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Trumstockselegi

I förväntan återfinns aldrig intets triumf
När trumstocken lämnar handen
Väntar vi på fortsättningen
I tidsrymden vägs avståndet till nästa
Takten sjunger, det är utmätt

En smekning, motståndet finns där
Men han vill mer, det svänger inte
Skruven vrids, trumskinnet spänns
Det som väntar nu, han spänner lite till
Stavas det oas eller öken, lust eller leda

Det bränner till, det smärtar
En grimas, det glöms, det försvinner
Det onda dansar aldrig vals
När trumstocken lämnar handen
Väntar vi på fortsättningen

I förväntan återfinns aldrig intets triumf
Maten är kylskåpskall, talarna svamlar
De ensamma vill gå, någon finns någon annanstans
ångrets skimmer lyser över de med dubbelsäng
Sweet Home Alabama, sångaren är desperat

Det är paus, tomma ögon rasslar i toalettkön
I tidsrymden vägs avståndet till nästa
Möjligen när någon, några något hopp
Som när växelslantarna i fickan
Kan köpa en fåfängans trisslott

En handduk torkar bort svett, irritationen klibbar hårt
Han slår i, den flyger, bågen är vacker
Blicken följer, kanske, kanske tänker han
När trumstocken lämnar handen
Väntar vi på fortsättningen

Hon tar upp den, tar ett danssteg
Visst snubblar han till, när han möter
Hon säger sitt namn, löften regnar
Han lapar, säger sitt – jag vet, är svaret
Takten sjunger, det är utmätt

Brygger melodi, spinner rytm
Bonzo Jones, Entwistle White
Bill och Charlie Wyman Watts
Lita aldrig på fixljuset
Skjut fantomerna i sank

I förväntan återfinns aldrig intets triumf
Inte från öken till oas, kanske
Självbedrägeriets gospel bleknar sakta
Tiden kan så småningom berätta
De dråpliga situationernas blues

Bakom vilar cymbalerna, strålkastarljusen möter
Han blinkar hennes namn i morse
De som skall på annat håll svär
Hur de än lägger orden vet de inte
att de nynnar hennes namn

I förväntan återfinns aldrig intets triumf
När trumstocken lämnar handen
Väntar vi på fortsättningen
I tidsrymden vägs avståndet till nästa
Takten sjunger, det är utmätt

/ Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ormen

Ormen

Ljuset i Penang på Malaysias västkust är märkligare än någon annanstans. Staden tecknas i skarpa konturer men som i ett kristallklart dis, en helt genomskinlig dimma. Det glöder kallt vilket är en märkvärdighet när huden är våt av den fuktiga hettan. Känslan av att inte vara närvarande är påtaglig. Ljuset får honom att sväva, lite drömskt, i vandringarna i gränderna, i passagerna. Det passerar över honom, genom honom, men också under. Han skrattar åt känslan. Husen går i varandra utmed de trånga gatorna. Frukt- och grönsaksaffärer, mekanikverkstäder, tyghandlare och skrädderier på första våningen. På andra bor förmodligen ägarfamiljen. Någon tredje finns inte.

Först när koppen te möter läpparna hämtas sinnesnärvaron ner till stolen han placerat sig på. På ett hörn på huvudgatan ligger restaurangen, fylld av män och honom själv. Kvinnor med dagens inköp passerar. Han konstaterar sorgset att han inte uppfattar dem som lika vackra som de på östsidan i Kota Bahru, Kelantan. De överjordiskt sköna varelsernas uppenbarelse hade närmast tillintetgjort honom. Han andades inte, rörde sig inte, när han betraktade dem. De hade en hållning och blick som vore de översteprästinnor från en annan verklighet. I hopp om ljuv drömmar hade han sedan dess somnat varje kväll med frammanandet av dessa kvinnors, de kelantanska kvinnornas skridande gång. Kvinnorna från Kota Bahru. Han hade alltid vaknat besviken, i drömmen hade de rört sig i riktning ifrån honom. Som bäst åtnjöt han en gäckande blick.

Under bussresan på närmare tio timmar tvärs över Malaysias landsbygd hade han funderat över vad det var som gjorde dem så vackra. I det sakta malandet på vägarna hade resandets limbo inte gjort honom förmögen att bryta sig loss från de tankebanorna. Funderingarna hade gått allt långsammare i samma spår och hade inte lett någonstans. Nu slog det honom att kanske bestod hans upplevelse av deras säregna skönhet enbart i att de var några centimeter längre än de som nu gick förbi honom. Tanken kändes futtig, han ville behålla känslan av att ha varit i gudinnornas land.

Han såg sig om i restaurangen och upptäckte, förbi myllret av intensivt samspråkande män, en ung vit kvinna. Kanske var hon något över tjugo. Ett par år äldre. Han reste sig och gick bort till henne och frågade på engelska om han fick slå sig ner vid hennes bord. Hon såg på honom. Först tyckte han att det var med avsmak, men det var mera ett stråk av avoghet som passerade över hennes ansikte. ”That´s ok”. Efter en stund av markerande tystnad frågade hon honom om han kände till ett bra ställe att bo på. Han rekommenderade det ”Guest House” han och Rainer, en ung tysk han träffat på tåget upp från Kuala Lumpur, nu bodde på. Rainer hade gett sig av, nu för andra dagen, till strandbadet.

Stranden i sig var en märklighet. Vidsträckt mellan staden och hamnen med en speciell skönhet som lät en ana att den vind som ständigt drog förbi innehöll historier med sjöslag, krydd- och tehandel, piraters uppgång och fall och kolonialmakters politiska spel. I stället för strandliv föredrog han själv att vandra runt i staden och iaktta den vardag som bjöds ut för en intresserad och nyfiken betraktare.

Han började berätta om de usla ställen han hade bott på. Kackerlackor, färsk hundskit på madrassen, drogerbjudanden, fala kvinnor som knackat på hans hotelldörr. Hon var inte road och han bytte samtalsämne. Det visade sig att de båda på var på väg till Tanah Ratu i höglandets regnskogar. Hon skulle sedan vidare till östkusten, där han nyligen varit, för att se de berömda sköldpaddorna lägga ägg. Han berättade entusiastiskt om natten han hade vakat för att kunna se dem komma upp från havet. Dessa ståtliga jättesköldpaddor vars magnifika skepnader bröt morgonljuset när de klev ur havet. Han, ett par andra ”travellers” och några lokala pojkar hade legat gömda i sanddynerna i flera timmar. Själv hade han darrat av upphetsning inför detta, ett av naturens mystiska, skådespel. Han berättade inte för henne om besvikelsen över att några av pojkarna hade satt sig att, skrikande och stojande, rida på sköldpaddorna när de efter äggläggningen vänt tillbaka till sitt element, sitt hav. Det hade gjort honom beklämd. Efteråt hade en av pojkarna som inte trakasserat havsvidundren tagit honom i handen och bett honom följa med honom hem till hans familj för frukost. Det hade varit en stillsam tillställning med utbyte av omtänksamma frågor. Han förstod aldrig varför han blivit hembjuden och tänkte som när det gällde sköldpaddorna att uppfattningen om vad som är rätt och riktigt inte är given.

Julia, som hon hette, presenterade sig som psykologistuderande från franska Schweiz. Plötsligt frågade hon vad han hade gjort när den prostituerade kvinnan hade knackat på.

Det hade varit i en gränsstad i Thailand, ett litet järnvägshotell. Trött efter en lång och varm tågresa hade han stapplat i säng. Vid ljudet av någon vid dörren hade han öppnat sömndrucket. I det drömska halljuset där, som han tyckte när han stängt om sig, lömska skuggor slickade de brunrappade väggarna stod en vän varelse, en kvinna. Med stadig blick som naglade fast honom i dörrposten frågade hon om han ville ha sällskap för natten. Han samlade ihop sig, uppbådade en belevad artighet och ett urskuldande leende och avböjde med motiveringen att han rest långt och var trött. Hennes överläpp darrade till, var det av förakt eller förtrytelse? Hon knyckte något på nacken och sade att det också fanns yngre flickor om det nu skulle passa. Först då såg han att kvinnan måste vara 30-35 år. Kanske en ålder att lägga märka till i hennes gebit. ”No, no” stapplade han fram, ”I am very sorry. I am really tired”. Han lade sig igen och funderade i några blixtrande sekunder över hur det hade varit om han tackat ja till att vältra sig med en främmande kvinna i en främmande säng i en främmande stad i ett främmande land. Kunde avstånd minska hans betänkligheter? Han lyckades inte konkretisera känslan längre än till sköna men obekväma lustkänslor. Han somnade med den irriterande vetskapen att han inte kom ihåg vad staden hette han sov i.

Julia hade lett under hans berättelse. Varför hade han berättat om sina funderingar? Trodde hon på honom? Hon hade en skärpa i sitt sätt att småprata som gjorde att han blev på sin vakt, valde sina ord. Han förstod att han börjat spela upp, måna om sitt intryck. Han kurtiserade denna kvinna från alperna i de nedåtvända pipornas land på ett tehak i en hamnstad på Malackahalvön. Satte sig lite nonchalant tillbakalutad i stolen, fångade hennes blick vid valda tillfällen. Lyfte tekoppen medan han såg ut över gatukorsningen där gående med enorma bördor på huvudet passerades av enstaka bilar och ”angkongs” som rickshaws kallades. Det fanns de som drogs med cykel och de utan. Ett gäng dragare stod rakt över och skrattade högt åt varandra. Han hade gärna förstått vad som roade dessa män, men det är resenärens plåga och privilegium att inte få delta.

På kvällen gick de alla tre ut tillsammans för att hitta någonting att äta. Rainer försökte som vanligt att hitta ett ställe där inga andra vita åt. Han gick in på en restaurang för att snabbt rusa ut igen muttrandes ”kulit putih”, vitt skinn, vita. Två unga män satt i ett hörn, den ene hade rest sig något från stolen när Rainer steg in.

Efter att ha fiskat upp hönsfötter i soppan på en matmarknad Rainer godkänt drog de skrattandes med honom till en restaurang med andra ”kulit putihs”. Han lyste upp vid den goda ölen och sedan märktes det, tyckte han, att även Rainer började lägga an på Julia. Hon log. Rainer tittande menande på honom.

I Malmö fanns det en ramaffär vid Triangeln som med ett stort plakat på trottoaren basunerade ut att de tillverkade klassiska original på beställning. I skyltfönstret hade de en Mona Lisa. Julia måste ha studerat Da Vincis målning. På samma sätt som han själv skyltade med en förställd världsvana iklädde hon sig sin täcka gåtfullhet. Tänkte han. Hon förklarade för dem att hon gjorde sin resa för att få vara ensam och långt borta från det hon lämnat. Vad det var ville hon inte gå in på men hon skulle följa med dem upp i högländerna. De båda männen kunde inte undvika att låta blickar mötas. Blickar som innehöll bekräftande förväntan och förutsedd kamp. Åtminstone tolkade han det så.

Han och Rainer delade rum. De sade inget om Julia, vaktade på varandra, mer än att det skulle bli skönt att dra iväg tillsammans ifrån hettan upp i bergen.

Han vaknade av en ficklampas spelande. Innan hann säga något såg han att Rainer satt hopkrupen på sin sängkant. Han förde något mot ena armens armveck men det var svårt att se vad som skedde. Funderingar om vad han såg gjorde att han inte sa något. Han började kallsvettas. Det ryktades om dödstraff för narkotikainnehav. Tänk om Rainer stoppade knark i hans ryggsäck för att skydda sig själv. Det tog en lång stund av virvlande farhågor klädda i fängelsegaller innan han somnade igen. Han blundade intensivt när han trodde att Rainer såg åt hans håll

Luften var frisk, livgivande. Han hade föreställningar om regnskogar men denna som britterna kallade Cameron Highlands var annorlunda. Det var knappt över 20 grader och torrt på marken. Det var säkert annorlunda när det var regnperiod. De vandrade storögda mellan träd som omfamnade himlen, praktfulla blommor bugandes under sina bedövande dofter, skrikande glidflygande papegojor och handflatsstora fjärilar dansandes i nektar. De hade inte gått mer än någon timme när de stötte på en byggnad som närmast kunde liknas vid ett hus i Tudorstil på den engelska landsbygden. Han och Julia tyckte det var fascinerande att de skulle kunna få dricka ”afternoon tea” så de tvingade Rainer att dra på sig ett par långbyxor och fick, som de kände det, på nåder stiga in.

Mer än en gång fnissade någon av dem till. Åt situationen, det absurda. Ändå var det knappt några andra gäster där. Men det gick att föreställa sig de strama nackarna och de avmätta hälsningarna. De fick bistra blickar av kyparna när deras uppsluppna munterhet blev för högljudd. När Julia hade gått iväg ”to wash her hands” hade han tagit mod till sig och frågat Rainer om natten. ”Vad höll du på med, med armen?”. ”Det kliade något förbannat, kollade så det inte var något djur, baddade med sprit. Vaknade du?” Han höll ut armarna i en ursäktande gest. ”Jag trodde du silade, knark … dödsstraff”. De lade sig dubbla av skratt och fick en åthutning.

De lämnade tebjudningen och fortsatte vidare i den värld för vilken människan en gång var skapad och som de nu betraktade förundrat som vore de från en annan dimension. De var hövliga och respektfulla gäster, mer så i skogen, djungeln, än i den ”brittiska” restaurangen.

Det började skymma och stigarna hade sedan en längre tid blivit allt smalare. De ville inte vända men det var nödvändigt. Vid ett vägskäl kunde de inte enas om vilken av de två som låg framför dem som var den rätta. De bestämde att Rainer och Julia skulle ta stigen till vänster och han den andra. Efter en halvtimme skulle de mötas på samma plats. Inom honom retades svartsjukan med rädslan medan han ängsligt tog sig fram. Ljuden blev högre, fler, ihåligare och ilsknare. Han ryckte till mer än en gång av knakande träd och grenar. Det som vackert varit iklädde sig nu obehagets och hotets dräkt. Kvällsdimmorna slöt sig om hans hals. Ändock kunde han inte släppa tanken på Rainer och Julia tillsammans. Hur hade han blivit utmanövrerad?

Det prasslade till ovanför honom och ett väsen for tungt genom luften och landade på stigen framför honom. En orm, den största han sett. Grön med gula band och den fixerade honom med sina ögon och sitt ilskna väsande. Huggtänderna var enorma. Han var fastfrusen. Hade han kunna röra sig hade blodet stått kvar, venerna uppsprättade.

Ormen hade övertaget, det visste de båda. I den tid som rädsla bestämmer till evighet rörde sig nu hans tankar sakta till ett liv han nu var säker på att han inte skulle få. Han och Julia boende i Schweiz som världsturnerande föreläsare i idéhistoria och psykologi. Fyra fantastiska barn rullandes skrattandes nerför alpslätterna. Han som berömd europeisk fotbollsmanager med världen som arbetsfält och med Julia skötandes affärerna. Framgångsrika barn boende i Melbourne, New York och Nice. Julia och han drivandes värdshus på Österlen i Skåne med berömda konstnärer från hela världen besökandes dem för en fristad och spirituellt umgänge. Adopterade barn från världens alla hörn ystert dansandes i Havängs vågor.

Ormen slutade väsa och han kunde svära på att den log överlägset och hånfullt åt honom innan den sakta och majestätiskt slingrade iväg. Han kunde, vågade, inte fortsätta utan vände och gick tillbaka.

Han sade inget om ormen, bara att stigen inte ledde någonstans.

Julia åkte vidare på morgonen, han och Rainer vandrade ner till stationen. Han frågade Rainer om han fått adressen till Julia. Rainer skrattade åt honom och tog honom om axlarna och tryckte till sig en kyss på hans mun innan han hann värja sig. ”Idiot” var det sista Rainer småleende sade till honom. Deras tåg gick från olika perronger. Kommen en bit bort tog Rainer upp något ur fickan, skrynklade ihop det och kastade det åt hans håll.

/ Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Henrikssons livs

Henrikssons livs

Han står lutad mot möjligheten
Det är det han vill
Han vet att livet bedrar
när han greppar dess arm

Han står lutad mot
Håller kannan högt
Och häller i, häller i
En oändlig mängd av förnärmad
Pose-ri

Han stirrar, De är inte som han
De ler, men det är inget han känner igen
Skall en kvinnas blick fylla hans skjorta
Skall den göra honom vacker

Man blir snygg av att världen dansar för en
Men inte en sådan kvinna, Inte som han

Noga, noga räknat är det
en blinkning, eller egentligen ingen blinkning alls
Som river upp köttet, lusten och får honom att skynda
Till Henrikssons livs

Han står lutad mot
Han tar upp en apelsin, smyger in under dess skal
Är det, är det han vill

Han håller doften högt, Han är nära nu
Andas i, andas i
En oändlig mängd av undfallande
Pose-ri

Han låter köttet och saften rinna från munnen, halsen
ner över bröstet, magen
Han är nära nu, ingen rör honom

Han står lutad mot
det ingen vet
hans egen tristess river honom
tills han kysser, biter
sin egen hand, sin egen axel

Han står lutad mot möjligheten
Det är det han vill

/ Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Rosa elektrisk blues

Harsyreblomman svävar när ljuset gryr
Plockar, pockar inte, det räcker ändå
Stövelkliv, ett leende, lite kiv
Källan byter riktning och svaret likaså
Någon därute spelar en rosa elektrisk blues

Det uppenbara dansar med det förlorade
Vara där ingen annan är, Sartre, Camus, Kerouac
Det räcker inte, det lockar hårt
Förnedrad upphöjelse, sött vin och nedgångstjack
Några därute dansar vinglig rosa elektrisk blues

En femme fatale, från en film noir
Grå ögon flämtar inte, han lyssnar och hör
Dansen bultar, till trottoarens ände
Inte lusten bara viljan är skör
Någon därute gnider en rosa elektrisk blues

Ringklockan ljuder svartsjukans nesa
Stirrar på dörrkarmens bruna nyans
– Tiden är fåfäng, ledan större –
Som blandas med skrattet, som inte är hans
Någonstans därute rasslar en rosa elektrisk blues

I spegeln hänger spottet, eländet tog i hand
Vägen bestämde färden, när steg han på?
Petar i sina kläder, rafsar i sitt glas
Stoltheten skramlar tunt, missmodet reser sig för att gå
Någon därute visslar en tung rosa elektrisk blues

Det finns alltid en början förbi någontings slut
Ett förfluget ord, en bugande pil
En dansande räv, ett svepande tyg
I sitt förakt han slår in en kil
Tar gitarren, lirar en yster rosa elektrisk blues

/ Boris Zetterlund

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar